Vi får ju matchen precis dit vi vill. AIK har en hel del unga killar, dom är duktiga på att ticka boll från egen planhalva, ut på kant och hem igen. Vi ligger lite och väntar och vinner boll ganska ofta på bra ytor som ger spelvändningar där vi skapar en hel del riktigt bra lägen.
AIK har ju förtvivlat svårt att komma in på farliga ytor centralt.
Vi har en del längre anfall, vi borde kunna haft mer av det men det kändes ändå komfortabelt då vi var klart starkare i båda slotten.
Vi har ingen anledning att ändra på det heller, vi leder med 2-0 och 3-1. Vi har inget behov då att jaga eller sprida ut oss.
Vi gör 4-2 i PP med 21 sekunder kvar av matchen. Ja ni läser rätt, 21 sekunder kvar av matchen!
I dom sista 21 sekunderna så går allt fel för oss som kan gå fel och allt som kan studsa rätt för Gnaget studsar rätt. Det är vinst i motlägg, nån back som smyger, inspel centralt där vi helt plötsligt inte är på plats. Nån back som stöter och missar med nån centimeter istället för att falla med. Ett horribelt domslut som landar i mål mm.
Det var mycket märkligt, surt och extremt frustrerande.
Vi är svaga i hela denna process, istället för att lugna varann, puscha och hålla ihop så stressar vi varann, skapar en tydlig oro och virrighet.
Vi handskas inte särskilt bra med förlusten heller. Det är mycket känslor och det brister väl lite här och där.
Lite som att tävla på en begravning i vem som kan sörja högst och tydligast. Alla har sorg, man tar hand om varann, inget annat. Allt som sker med känslor i såna här sammanhang landar ju i vilja, passion och i botten en frustration, inte en ide att orsaka stress, press eller osämja. Vi måste förstå att alla känner detta, alla vill vårt bästa men vi behöver arbeta på hur vi kanaliserar den kraften och gör den till vår drivkraft framåt tillsammans och inte vårt kryptonit.
Det är väl det enda jag inte är nöjd med. Ja, det blev skit i slutet, det får man leva med. Får vi spela om dom där 21 sekunderna 99 gånger så kommer vi att vinna, men nu var det den där 100 :a gången det kan hända och då får man sörja tillsammans.
Man kan också välja att se dom första 29 1/2 minuterna, vi var stabila, vi spelade rätt, vi var bättre. Då syntes det ändå att många var matchrostiga, det tror jag kommer att vara bättre imorron.
Jag väljer att se dom 29 1/2 minuterna och sen får vi lära oss att sörja tillsammans och inte tävla i det.
Så boys, minns dom första 29 1/2 minuterna och lär av denna sura, frustrerande läxan. Se också att man aldrig ska ge upp, det kan studsa till och allt blir rätt under 21 sekunder och vips så har man snott en match.
//Coach
